Den här faktasamlingen gavs ut av Svensk Israel-Information 2015 (ISBN: 978-91-637-2748-1). För texten svarade SII:s Lisa Abramowicz och Anders Engström som då var generalsekreterare resp informationschef.
1. Hur bildades den moderna judiska staten Israel?
2. Varför är Jerusalem Israels huvudstad?
3. Fanns det en judisk närvaro i landet efter antiken?
4. Vilken är kopplingen mellan palestinierna och Palestina?
5. Varför finns det så många palestinska flyktingar?
6. Hur uppstod de judiska flyktingströmmarna?
7. Varför ockuperade Israel Västbanken och Gaza 1967?
8. Hur styrs de palestinska områdena idag?
9. Varför har Israel byggt en barriär/mur mot palestinska områden?
10. Varför finns det bosättningar på ockuperat område?
11. Hur skiljer man på antisemitism och kritik mot Israel?
12. Hur ser Israels relation till FN ut?
13. Hur fungerar den israeliska Lagen om Återvändande?
14. Vilka är de avgörande frågorna i fredsförhandlingarna mellan palestinierna och Israel?
15. Har det funnits några chanser till fred och/eller en palestinsk stat?
16. Hur vet man att den iranska regimen försöker framställa kärnvapen?
1. Hur bildades den moderna judiska staten Israel?
Judarna, som både är ett folk och en religiös grupp, har sina rötter och sitt religiösa ursprung i de landområden som nu utgörs av Israel och Västbanken.
När FN 1947 beslutade att föreslå en delning av det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk stat, bekräftades både den historiska tradition och den statsbildning som sedan länge vuxit fram i området som nu utgörs av Israel, Västbanken och Gaza.
Genom världshistorien har de enda självständiga staterna i området varit judiska, och den judiska folkgruppen är den enda som varit ständigt närvarande i området under årtusendena.
Det moderna Israels självständighet bekräftades även av det krig (Självständighetskriget 1948-1949) som den nyfödda staten tvingades utkämpa efter att ha angripits av sex arabiska arméer.
Landets historia under antiken och framöver
Historiker menar att den judiska anknytningen till Israel sträcker sig tillbaka till 1700 f.Kr. Under tiden mellan 1000-talet och 600-talet f.Kr. hade judarna ett självständigt styre. Det gäller även under syriskt och romerskt styre till en viss grad. Befolkningen var till nästan uteslutande del judisk.
Efter det andra Templet i Jerusalem hade förstörts av romarna år 70 e.Kr. och de flesta judar tvingades i exil fanns det fortfarande en judisk majoritet i landet fram till ca 500 e.Kr.
Under årtusenden har olika stormakter styrt i landet (assyrierna, babylonierna, perserna, grekerna, romarna, olika arabiska härskare, turkarna). Judar fördrevs, men fortfarande levde stora grupper kvar. Många judar i exil har hela tiden sökt återvända och bosätta sig i landet. (se kapitel 3)
Före första världskriget var Palestina en del av det ottomanska imperiet, men under kriget erövrades landet av britterna. År 1917 meddelade Storbritanniens utrikesminister Lord Balfour i ett dokument – Balfourdeklarationen – att den brittiska regeringen avsåg att medverka till att återskapa ett judiskt hemland i Palestina. Balfourdeklarationens löfte om ett judiskt nationalhem ingick i uppdraget som Nationernas Förbund gav britterna 1922. Uppdraget, eller mandatet, var att förvalta området Palestina.
Världssamfundet accepterade på så sätt idén om ett judiskt hemland. Under andra världskriget stoppades judisk invandring till dåvarande mandatet Palestina trots det pågående folkmordet på judar i Europa. Britterna ströp 1939 judisk invandring till maximalt 15.000/år för att inte stöta sig med omkringliggande arabländer och de palestinska araberna. Arabisk invandring kunde under hela mandatperioden fortsätta ostört.
FN:s delningsförslag 1947
1947 föreslog FN en delning av Palestinamandatet, där en arabisk och en judisk stat skulle skapas. En kvalificerad majoritet av FN:s medlemmar röstade för förslaget och generalförsamlingen antog resolution 181(II). Judarna accepterade delningsförslaget men arabstaterna och de palestinska araberna gjorde det inte.
Före omröstningen hade FN:s UNSCOP gjort en noggrann utvärdering. I förslaget togs hänsyn till demografi, att hundratusentals judiska överlevande väntade på att få komma in och att ett fungerande judiskt samhälle redan fanns på plats. Omedelbart efter FN-beslutet attackerades judiska byar och städer av de palestinska arabernas irreguljära styrkor. Ett inbördeskrig påbörjades, där 2000 judar dödades.
Den 14 maj 1948 deklarerade David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister, Israels självständighet och därmed uppstod staten Israel.
Självständighetskriget
Genast invaderades den nyblivna staten av sex arabarméer. Judarna skulle drivas i havet och någon judisk stat skulle inte få existera, oavsett storlek. Arabförbundets generalsekreterare, Abd al-Rahman Azzam, förklarade den 15 maj i en BBC-intervju: “Detta kommer att bli ett utrotningskrig och en massaker, som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen.”
Azzams uttalanden besannades delvis, för efter kriget fanns inga judar kvar i de områden som arabländerna hade erövrat. Judarna hade antingen flytt, fördrivits eller dödats. Det gällde såväl östra Jerusalem (där de varit i majoritet sedan 1850-talet, och största folkgruppen sedan 1800-talets början), som Gaza och Västbanken.
Självständighetskriget varade t.o.m. januari 1949 och arabstaterna lyckades inte att förinta den judiska staten. Detta är remarkabelt med tanke på att Israel försvarades av bönder och stadsfolk varav en stor del just hade överlevt Förintelsen, och inte av en professionell armé.
Många länder i Mellanöstern, t.ex. Irak, Libanon, Syrien och Jordanien, bildades vid tiden för eller strax efter andra världskriget – ofta efter att ha ingått i liknande mandat. Flertalet av världens stater har tillkommit efter Israels självständighetsförklaring 1948.
Förföljelse och rätt till självbestämmande
Israels pånyttfödelse har även att göra med den förföljelse judar har utsatts för i exil under över 2000 år, inte bara i Europa utan även som förföljda minoriteter i andra delar av världen, såsom i arabvärlden.
Folkrätten ger världens folkgrupper rätt till självbestämmande. För det judiska folket uppfylls denna rättighet genom just Israel. Detta är folkrättsexperter med så vitt skilda synsätt som Ove Bring och Göran Lysén eniga om. Att Israel är judiskt är inte konstigare än att det finns 23 stater som kallar sig arabiska – det gäller även den Palestinska myndigheten.
Israel byggdes upp långt före Förintelsen och FN:s beslut
Israel bildades också genom det judiska samhälle – yishuv på hebreiska – som växte fram i Palestina. När staten formellt utropades 1948 fanns redan en statsliknande organisation, där Jewish Agency fungerade som en slags provisorisk regering.
Det judiska civila samhället var väl utvecklat. Det fanns redan då israeliska fackförbund, en filharmonisk orkester, ett framstående universitet (Hebreiska Universitetet) och en landsomfattande fotbollsturnering långt innan Israel utropades.
[^upp^]
2. Varför är Jerusalem Israels huvudstad?
Jerusalem har en central roll för det judiska folket, både nationellt och som den allra heligaste platsen. Ingen annan religion eller folkgrupp har en relation till Jerusalem som kommer i närheten av judarnas.
Jerusalem nämns 669 gånger i den hebreiska (d.v.s. judiska) Bibeln, som ungefär motsvarar det kristna Gamla testamentet. Som jämförelse nämns Jerusalem inte alls i Koranen.
I otaliga böner och psalmer, uttrycker judarna sin längtan att få återvända till Jerusalem och Israel. Som när den judiska Påskens (Pesach) sedermåltid avslutas med orden “Nästa år i Jerusalem”. Samma önskan avslutar även gudstjänsten vid judendomens heligaste högtid, Försoningsdagen (Yom Kippur).
Kung David gjorde Jerusalem till judarnas huvudstad på 1000-talet f.Kr. Jerusalem var det religiösa centret i landet. Där låg det första templet som kung Salomo byggde, och senare det andra templet som Herodes byggde.
Sedan dess har Jerusalem ständigt varit en central symbol i judiskt liv, sekulärt och religiöst, i diasporan såväl som i landet Israel.
[^upp^]
3. Fanns det en judisk närvaro i landet efter antiken?
Mer än en miljon judar dödades i den stora revolten 70 e.Kr. och under Bar-Kochbas uppror 135 e.Kr. mot romarna. De ledande judiska akademierna förstördes. Sanhedrin, judarnas dåtida huvudorgan, flyttade från Jerusalem till Javne 70 e.Kr. som därmed blev ett andligt centrum för judarna i hela Mellanöstern.
Under mitten av 200-talet flyttades judarnas kulturella centrum till Tiberias i Galiléen. Mishna (den muntliga lagen) nedtecknades och kodifierades efter ämnesområde och fick sin slutgiltiga utformning av Jehuda Hanassi.
Galiléen och Samarien hade den största judiska befolknings-tätheten och judarna var den största befolkningsgruppen där i flera hundra år.
Den arabisk-muslimska erövringen 638 var till en början en fördel för judarna. De fick återigen bosätta sig i Jerusalem och utnämndes till vakter av Tempelberget, och fick bygga en synagoga framför Patriarkernas grav i Hebron. Fram till korsfararnas maktövertagande vid slutet av 1000-talet, härskade olika arabiska dynastier i landet.
Den Ummayadiska dynastins styre (661-750) var en fredlig tid för judarna. Under Abbasidernas styre (751-871) flyttades judarnas dåtida centrala organ, Jeshivan, från Tiberias till Jerusalem. Abbasidernas makttillträde innebar försämrade förhållanden mellan muslimer och icke-muslimer. De senare måste bära särskiljande märken på klädedräkten för att skilja dem från muslimerna.
Abbasiderna negligerade Judéen. På grund av den svaga centralmakten kunde beduinstammar tränga in i landet och påtvinga sin makt över invånarna. Denna invasion ledde till att den arabiska befolkningen blev mer dominant. Den judiska befolkningen var då koncentrerad till den nordvästra delen av landet, mellan Medelhavet och Gennesarets sjö.
År 969 tog den egyptisk-Fatimidiska dynastin över makten i landet. De regerade i 130 år från Kairo. Beskattning och förföljelse tvingade judarna att lämna landsbygden och bosätta sig i städerna. Mellan 700- och 900-talen skrev skriftlärda grammatikor i hebreiska och vokaliserade språket. Detta innebar att det hebreiska språket fastställdes av judarna i landet Israel, vilket visar deras prestige bland judarna i Diasporan.
Under 900-talet sökte skaror av judar skydd i Jerusalem, ända fram till den fanatiske fatimidiske regenten Kalif Al-Hakkims regim (996-1021) som förstörde landets synagogor och fördrev Jerusalems judar. På 1000-talet återvände ett stort antal judar från Mesopotamien (dagens Irak).
Korsfarartiden
Korsfararperioden kan uppdelas i två distinkta perioder.
Den första från 1099 till 1110 var den militära erövringens tid. Judarna förföljdes och mördades. Den andra, fredligare perioden sträckte sig fram till 1187. Förstörelsen av hela byar och städer upphörde.
Korsfararnas första invasion innebar att judar fördrevs från Hebron och betydde slutet för den judiska församlingen i Haifa. Flera samtida krönikörer omvittnar judarnas stora tapperhet i striden om Haifa. Under 1000-talet blomstrade den judiska närvaron i Rafah, Gaza, Ashkelon, Jaffa och Caesarea.
Judarna behandlades som andra icke-kristna grupper förutom att de inte tilläts bosätta sig i Jerusalem. Under denna tid invandrade judar från Frankrike, England och Nordafrika.
Rabbinen Benjamin av Tudela besökte landet 1167 till 1169.
Han noterade att det bodde judar vid Davids Torn i Jerusalem, trots korsfararnas förbud. Han fann också judiska samhällen i Acre, Tiberias, Jaffa, Ramlah, Ashkelon och Hebron. I övrigt bodde judarna främst i Galiléen.
Korsfararna besegrades av Saladin
Islam blev åter den dominerande makten i och med Saladins egyptisk-syriska välde och segern över korsfararna 1187. Saladins förstörelse av Ashkelon ledde till att den judiska befolkningen flyttade tillbaka till Jerusalem. 1211 invandrade 300 rabbiner med familjer från Frankrike och England till Acre och Jerusalem.
Rabbi Moshe ben Nachman, som kallades Nachmanides, var läkare och framstående Talmudforskare (1194-1270). Han flyttade från Spanien till Jerusalem, och upprättade en synagoga där. De judar som kom detta sekel var högt bildade. De bosatte sig i kuststäder som Haifa, Caesarea och Acre. Den mest blomstrande församlingen under 1200-talet var Acre, som tog emot flera invandringsvågor. De egyptiska Mamlukernas erövring av Acre 1291 ledde till dess totala förstörelse.
Mamlukerna under 1300- och 1400-talet
Mamlukerna var ursprungligen slavsoldater i Egypten. De regerade Egypten, Syrien och Palestina fram till 1517. De återställde lugnet och tillät judisk invandring. De områden med judisk befolkning som nämns i krönikor från tiden är Beit Shean, Safed, Ramlah och Gaza. En augustinsk munk, Jacques av Verona, nämner i sin bok “Liber Peregrinationis” att det fanns en urgammal judisk församling vid foten av Sionsberget (det judiska kvarteret i gamla Jerusalem). Samtida krönikörer registrerar klagomål från muslimska invånare över att “alltför många” hus byggdes för judar i Safed, administrativ huvudstad i Galiléen under 1300-talet.
Från början av 1400-talet ökade invandringen av judar från Europa. När judar försökte köpa hus på och vid Sions berg, vädjade de kristna till påven att han skulle förhindra detta. Han bad i sin tur de italienska stadsrepublikerna att upphöra med att ta ombord judar på sina båtar till det Heliga landet. Den mamlukiska regeringen förföljde judarna i Jerusalem och 1440 ålades de en särskild årlig skatt. Detta ledde till att många judar lämnade Jerusalem. År 1470 fanns bara 150 judiska familjer kvar.
Rabbi Ovadiah från Bertinoros ankomst till Jerusalem 1488 förändrade situationen. Rabbi Ovadiah blev andlig ledare för Jerusalems judar. Han bidrog till att judeskatten avskaffades, och de italienska republikerna tilläts åter ta ombord judar på skepp till Palestina. Vid denna tid började de spanska judarnas invandring ta fart på grund av Spaniens förföljelser av judar och morer (muslimer). 1495 fanns det 200 judiska familjer i Jerusalem.
En pilgrim från Böhmen, Martin Kabtanik, rapporterade i sin bok “Resa till Jerusalem” (år 1492) att “Kristna och judar lever båda i stor fattigdom i Jerusalem. Det finns inte många kristna men däremot många judar som muslimerna förföljer på olika sätt. Muslimerna vet att judarna tänker och t o m säger att detta är det heliga landet som lovats dem och att de judar som bor här anses av judar i förskingringen som heliga, trots de sorger och lidanden som de får utstå från muslimerna, vägrar lämna landet.”
Ottomanska väldet från 1517
Landet erövrades 1517 av de ottomanska turkarna, vars välde krossades exakt 400 år senare. Under denna tid fanns det i huvudsak fyra judiska centra: Jerusalem, Tiberias, Safed och Hebron. Det största var Safed. Där bodde 10 000 judar, varav de flesta hade fördrivits från Spanien 1492. De sysslade med livsmedelshandel och vävning. Safed var också ett sjudande kulturellt och mysticistiskt centrum. Där verkade kabbalisten Isaac Luria och hans lärjungar under långa tider.
1586 berövade myndigheterna Jerusalems församling Nachmanides synagoga. Judarna förlorade därmed sin främsta gudstjänstplats. De flyttade då till Samuels grav, som ligger på det högsta berget som vetter mot Jerusalem norrifrån. Enligt officiell statistik under slutet av seklet varierade antalet Jerusalem-judar mellan 1000 – 1500. De levde i tre kvarter, bl.a. i det judiska kvarteret, med anor från Romartiden.
William Biddulph, en engelsk präst som besökte landet år 1600, skriver i sin bok “The Travels of Four Englishmen and a Preacher“: “Tiberias, staden som Salim (Suleiman) gav till Graziola (Josef Nasis svärmor) bebos helt och hållet av judar.” Liknande betraktelser hade gjorts av den franske läkaren Pierre Belon från Mans redan 1547 som också konstaterar att “Runt omkring Tiberiassjön … har judarna byggt upp alla platser kring sjön och påbörjat fiskeindustrier och åter gjort jorden fruktsam, där den tidigare var steril”.
Naturkatastrofer under 1600-talet
Under 1600-talet försämrades situationen drastiskt då olika naturkatastrofer ägde rum. Befolkningen minskade. Det ottomanska styret blev ineffektivt. George Sandys, son till ärkebiskopen av York besökte landet 1611 och beskrev situationen så här: “Och i sitt land lever judarna som främlingar, hatade av sina grannar, utsatta för allt möjligt förtryck … Detta bär judarna med ett tålamod utan gräns, föraktade och slagna.”.
Uppgång igen under 1700-talet
År 1700 invandrade den store rabbinen Yehudah Hahassid (den fromme) från Polen tillsammans med en grupp lärjungar och deras familjer. Detta bidrog till att höja den kulturella aktiviteten i Jerusalem, där de bosatte sig.
Det ottomanska väldet fortsatte att avtyna ekonomiskt och kulturellt. Den judiska invandringen till landet fortsatte ändå. Judiska jordbruk tog fart i Galiléen, där byn Kfar Yasif grundades.
Rabbin Hayyim Abulafia utnämndes till rabbin i Smyrna (Izmir). Från Smyrna inbjöds han 1740 av Sheikh Dahir al-Umar (Galiléens guvernör) att “komma hit och ta i besittning det land som var era förfäders”. Detta uttalande blev början på en ny fas i Tiberias judiska historia.
Den svenske läkaren och naturvetaren Fredrik Hasselquist, uppskattade att ca 4000 judar invandrade till det Heliga landet år 1751. Antalet synagogor ökade från sju till trettio i Safed vid den här tiden.
[^upp^]
4. Vilken är kopplingen mellan palestinierna och Palestina?
År 135 e.Kr., efter att romarna hade slagit ned den sista judiska revolten, beslöt Rom sig för att ändra namnet på det land som då hette Judéen till Syria Palaestina. Palaestina efter den grekiskättade folkstammen filistéerna, som redan då varit utdöda i över 600 år.
Namnvalet var inte slumpmässigt utan gjordes för att utplåna den judiska anknytningen till landet. Samtidigt förändrades Jerusalems namn till Aelia Capitolina.
Det arabiska ordet för Palestina “Filastin” kommer från detta latiniserade namn. Ursprungligen kom ordet för filistéer från hebreiskans pelistim.
Den etniska grupp som idag kallar sig palestinier, såg sig innan Israels tillkomst främst som araber. Den specifika palestinsk-arabiska identiteten började utvecklas främst från och med Balfour-deklarationen 1917. Den stärktes ytterligare i konflikt och samspel med såväl staten Israel som med de arabiska grannarna.
Ingen självständig arabisk eller palestinsk stat har existerat i landet. Den arabiska invandringen till Palestina började i samband med de arabisk-muslimska erövringarna på 600-talet e.Kr. Den ökade märkbart i och med den ökade invandringen av judar från 1800-talets slut, främst till de platser där judar bosatt sig.
[^upp^]
5. Varför finns det så många palestinska flyktingar idag?
Enligt den främste experten på den palestinska flyktingfrågan, historieprofessorn Benny Morris, flydde palestinska araber i olika stadier: Först gav sig överklassen av, redan före statens Israels tillkomst. Sedan lämnade medelklassen landet och därefter flydde ledarlösa arbetare och bönder.
När den nyligen utropade staten Israel anfölls av grannstaterna, flydde ytterligare araber från sina byar och städer. Det var inget som den israeliska ledningen hade planerat, utan skedde främst som en följd av kriget. De flesta palestinska araber flydde självmant eller blev uppmanade att fly av arabiska ledare.
Vissa hävdar felaktigt att israelerna fördrev majoriteten av de palestinska araberna men faktum är att endast en liten del av dem fördrevs av israeliska styrkor. Enligt Benny Morris flydde cirka 85-90% av araberna och cirka 10-15% fördrevs, ofta i samband med attacker mot israeliska styrkor under kriget. Enligt FN:s statistik flydde ca 700.000 araber från det som sedan blev staten Israel. De flesta flyktingarna hamnade inom det forna brittiska mandatområdet (som omfattade dagens Israel, Gaza, Västbanken och Transjordanien), det vill säga att de var internflyktingar.
Drygt 150.000 palestinier stannade emellertid kvar i Israel och blev israeliska medborgare. Idag uppgår den arabiska andelen av Israels befolkning till ca 1,75 miljoner, eller ca 20,7% av befolkningen.
De palestinska flyktingarnas tillflyktsorter blev främst Gaza/Egypten, Västbanken/Jordanien, Syrien och Libanon. Endast i Jordanien tilläts flyktingarna allmänt att erhålla medborgarskap. I de andra länderna kom de att förbli flyktingar i generation efter generation. Många har varit hänvisade till speciella läger som fortfarande finns kvar. Det förekommer omfattande diskriminerande lagstiftning och praxis mot palestinska flyktingar i de flesta arabländer, främst i Libanon. Det gäller även Jordanien, trots att de flesta palestinier har jordanskt medborgarskap, och trots det faktum att palestinier utgör en majoritet i landet.
Palestiniernas flyktingstatus går i arv
En anledning till att antalet palestinska flyktingar idag är så stort är att flyktingstatus för palestinier räknas på annat sätt än för andra flyktinggrupper. Definitionen på en palestinsk flykting är en arabisk person som bodde i Palestina mellan 1 juni 1946 och 15 maj 1948 (det vill säga i knappt två år) och som både förlorade sitt hem och sina möjligheter till försörjning på grund av 1948 års krig. Sålunda räknas personer in vars fäder eller anfäder uppfyllde villkoren trots att de själva aldrig satt sin fot i landet enligt UNRWA – det av FN:s flyktingorgan som till skillnad från UNCHR enbart handhar palestinier – som flyktingar. Palestinsk flyktingstatus går i arv, något som är unikt i flyktingsammanhang. Eftersom flyktingfrågan förblivit olöst och på grund av sättet att beräkna antalet flyktingar uppgår den palestinska flyktingbefolkningen idag till drygt fem miljoner. Observera att UNRWA:s flyktingräkning inte binder Israel folkrättsligt.
Israel med sin begränsade yta och litet drygt åtta miljoner invånare anser att landet omöjligt kan ta emot fem miljoner palestinska flyktingar inklusive deras ättlingar. Israelerna menar att det är mer rimligt att de palestinska flyktingarna vid bildandet av en palestinsk stat bör kunna bli medborgare i den nya statsbildningen. Att kräva att alla palestinska flyktingar och deras ättlingar i oändliga led ska få bosätta sig i Israel innebär att man egentligen förkastar en tvåstatslösning, menar Israel.
Från palestinskt håll brukar man hänvisa till FN-resolution 194 från 1948 när man hävdar att alla palestinska flyktingar ska kunna åka till Israel. Men resolutionen är icke bindande och numera obsolet då den avsåg den då föreliggande situationen. De för konflikten mest avgörande Säkerhetsrådsresolutionerna 242 och 338 nämner inte res. 194, utan talar om att “rättvist lösa flyktingfrågan” utan att särskilt nämna den palestinska vid namn. Det var ingen slump, utan avsåg även de judiska flyktingarna från arabvärlden.
[^upp^]
6. Hur uppstod de judiska flyktingströmmarna från arabvärlden?
På grund av FN:s delningsplan 1947 uppmanade Arabförbundet sina medlemsländer att införa straffåtgärder mot sina judiska medborgare, som hade tusenåriga rötter i länderna. Dessa åtgärder bestod i fängslanden, konfiskeringar och andra straffåtgärder. I princip gjordes judarna rättslösa. Därför såg sig ca 860.000 judar tvungna att fly därifrån p.g.a. förföljelser och/eller diskriminering under de närmaste åren efter 1947. Många judar blev också regelrätt fördrivna, ibland under vapenhot.
Över två tredjedelar av dessa judar åkte till Israel, där de och deras ättlingar utgör ca hälften av befolkningen. År 2001 fanns endast 7.800 judar kvar i hela arabvärlden, jämfört med en befolkning på 856.000 år 1948. Idag är de färre än 5.000.
De tillgångar som de arabiska judarna tvingades lämna kvar uppgick till ca en miljard USD i dåvarande penningvärde. I dag motsvarar beloppet antagligen det femdubbla.
Judarna i arabvärlden (och andra muslimska länder) drabbades av hot, förföljelser och fördrivning, men också av att livssituationen i stort gjordes omöjlig för dem i deras muslimska hemländer.
I Egypten till exempel utfärdades den första “Nationalitetskoden” redan 1926. Den stipulerade att bara den som hade en far som “rasmässigt tillhörde den arabiskspråkiga majoritetsbefolkningen, eller vars religion var Islam” var berättigad till medborgarskap. Detta uteslöt 85% av de egyptiska judarna. 1947 infördes en lag som gjorde det obligatoriskt att minst 75% av tjänstemännen i ett företag måste vara egyptiska medborgare och 90% av de anställda i allmänhet.
Ett annat exempel är Irak. Där fanns den äldsta judiska diasporan, från tiden för den babyloniska fångenskapen, 2700 år f.Kr. Där minskade den judiska befolkningen från 135.000 till 100 mellan 1948 och 2001. Men redan 1941 ägde en regelrätt pogrom rum i Baghdad under ledning av pro-nazisten Rashid Ali al-Jilani, då minst 200 judar dödades och tusentals skadades.
Arabvärldens judar har sålunda i varierande grad förföljts och/eller diskriminerats långt före Israels tillkomst.
Diskriminerande särlagstiftning mot icke-muslimer var inget nytt, utan hade praktiserats i den muslimska världen i många århundraden, men tillämpats i varierande grad beroende på den härskande regimens godtycke.
Den judiska befolkningen (liksom den kristna minoriteten) räknas som Bokens folk – dhimmis – och har i arabvärlden åtnjutit ett visst fysiskt skydd i utbyte mot underkastelse, särlagstiftning och extra skatter som den muslimska majoriteten sluppit. Skillnaden mellan judar och kristna var att de senare hade olika skyddsmakter; kristna stater som bevakade “sina” gruppers intressen. Det gjordes sällan visavi den judiska gruppen.
Flyktingproblematiken har blivit en djupt infekterad politisk fråga. Israel hävdar att de judiska och arabiska flyktingströmmarna varit ungefär lika stora. Alltså borde de arabiska länderna agera som Israel, integrera sina flyktingar och ge dem medborgerliga rättigheter. Arabländerna har aldrig accepterat detta synsätt utan krävt att de palestinska flyktingarna skulle tillbaka till Israel. Den stora judiska flyktingströmmen från arabvärlden talar man helst inte om alls.
(Se även vår skrift ”De Judiska Flyktingarna från arabvärlden”.)
[^upp^]
7. Varför ockuperade Israel Västbanken och Gaza 1967?
Ockupationen var ett resultat av sexdagarskriget i juni 1967. Oroligheterna tog fart redan i maj i landets norra delar då strider utbröt mellan Israel å ena sidan och PLO och syriska styrkor å den andra. Egypten som bedrivit en starkt aggressiv krigspropaganda i media mot Israel i flera månader före kriget, gick snabbt in i konflikten i och med försvarsförbundet med Syrien och mobiliserade sina styrkor.
Egypten blockerade Tiranasundet och egyptiska trupper marscherade upp genom Sinaihalvön. FN, som hade fredsbevarande styrkor i området drog sig tillbaka – på Egyptens uppmaning. Trots att framträdande medlemmar av FN (bl.a. Frankrike och Storbritannien) tidigare hade utfäst garantier om skydd av Israel, lämnade FN:s fredsbevarande styrkor hela Sinaiområdet utan något motstånd.
Den israeliske utrikesministern, Abba Eban, beskrev läget som att omvärlden delades in i två läger: de som ville förgöra Israel och de som inte gjorde något för att förhindra det. När Jordanien och sedan Irak anslöt sig till den egyptisk-syriska alliansen var Israel omringat av fientliga arméer. Israel såg sin existens stå på spel.
En samlingsregering bildades i Israel och landet massmobiliserade. Regeringen ansåg att det med tanke på landets storlek – Israel är på sina ställen inte mer än 14 kilometer brett – var för farligt att invänta en samlad arabisk attack. Israel var helt enkelt för litet för att klara ett massivt angrepp. De israeliska politikerna insåg att deras enda chans till seger var att följa ordspråket “anfall är bästa försvar”.
Tidigt på morgonen den femte juni lyfte det israeliska flygvapnet. Trots att de arabiska trupperna låg stridsberedda vid Israels gränser överraskades de. Den israeliska offensiven blev en total framgång. I praktiken slogs arabländernas flygvapen ut medan de fortfarande befann sig på marken och redan efter några timmar hade Israel skaffat sig herravälde i luften.
Kriget har blivit känt som sexdagarskriget. På bara sex dagar erövrade Israel Sinaihalvön, Gazaremsan, Västbanken och Golanhöjderna. Landet kunde trots sin utsatta position oskadliggöra sina motståndare och skaffa sig buffertzoner gentemot sina fiender. Av stort symbolvärde var erövringen av östra Jerusalem. Åter kunde judar besöka Klagomuren, vilket de hade förvägrats då området ockuperades av Jordanien.
Israel trodde att man hade fått ett bra förhandlingsläge i och med att stora landområden erövrats. Arabländerna var emellertid inte villiga att skriva på ett fredsavtal med Israel. I FN:s Säkerhetsråd antogs resolution 242, som slår fast att Israel ska dra sig tillbaka från ockuperade områden, samt att alla stater i området har rätt att leva inom säkra och erkända gränser, utan att hotas eller utsättas för angrepp. Israel gick med på att dra sig tillbaka från ockuperade områden om landets grannar i gengäld erkände Israels existens och röstade för resolutionen. Arabstaterna, som stöddes av PLO, röstade däremot nej.
Arabledarna förtydligade senare sin hållning gentemot Israel vid en konferens i Khartoum, Sudan år 1967. Där enades man om tre “nej”: Nej till att förhandla med Israel. Nej till att sluta fred med Israel. Nej till att erkänna Israel.
Israel kontrollerade efter kriget stora landområden, utan att ha någon klar plan för vad man skulle göra med dem när arabstaterna inte var villiga att förhandla. Ganska omgående lät dock dåvarande försvarsministern Moshe Dayan en muslimskt stiftelse – Waqf – ta över administrationen av Tempelberget i östra Jerusalem. Egyptisk respektive jordansk lag fick råda på de ockuperade områdena.
I samband med förhandlingar och ett fredsavtal med Egypten (1977-82) lämnade Israel tillbaka Sinaihalvön, som erövrats under sexdagarskriget (1967). Egypten och Jordanien (1994) har i samband med fredsavtalen med Israel avstått från sina anspråk på Gaza respektive Västbanken.
År 2005 lämnade Israel över Gazaremsan till den Palestinska myndigheten.
(Källa: “Israels historia och uppkomst” av fil.dr Patrik Öhberg.)
[^upp^]
8. Hur styrs de palestinska områdena idag?
100% av palestinierna i Gazaremsan och 96% av palestinierna på Västbanken lever under fullständig civil kontroll av Hamas respektive den Palestinska myndigheten.
Västbanken
1993 gick israeler och palestinier (PLO) med på att börja förhandla om fred. Förhandlingarna resulterade i de så kallade Osloavtalen mellan israeler och palestinier, som bland annat reglerar hur de palestinska områdena skall styras.
Genom överenskommelsen mellan Israel och palestinierna är Västbanken idag indelat i tre områden med olika grader av palestinskt självstyre: Område A, B och C.
Område A
Området är under fullständig, både civil och säkerhetsmässig kontroll av Palestinska myndigheten. Israeler har inte ens tillträde till dessa områden.
Här ingår alla palestinska städer utom en stadsdel i Hebron. Det omfattar 17% av Västbankens områden och 55% av dess befolkning.
Område B
Den Palestinska myndigheten har total civil och polisiär kontroll, men det finns israeliska styrkor förlagda utanför bebodda trakter.
Zonen omfattar 24% av Västbanken och 41% av dess befolkning.
Område C
Zonen är under fullständig israelisk ockupation och utgörs i huvudsak av obebodda områden, som svarar för 59% av Västbanken och 4% av dess palestinska befolkning.
Under 1990-talet var förbindelserna ganska goda och trots enstaka terrordåd fortsatte samarbetet mellan parterna. Antalet vägspärrar var ytterst få mellan Västbanken och Israel.
Sedan andra Intifadan – som startade hösten 2000 och pågick till 2005, förändrades situationen drastiskt. På grund av säkerhetssituationen ökades de israeliska vägspärrarna både mellan palestinska städer och till och från olika israeliska bosättningar på Västbanken. De kan försvåra och fördröja resor däremellan. Dessa spärrar har minskat kraftigt i antal eftersom situationen på Västbanken och östra Jerusalem blivit betydligt lugnare på senare år.
Gazaremsan
Israel lämnade hela Gaza till Palestinska myndigheten 2005. Inga militära installationer eller bosättningar finns kvar. Alla israeler evakuerades. Israel lämnade kvar växthus och annan infrastruktur för palestinskt bruk, men allt förstördes snart efter det att Israel lämnade Gaza. Attacker mot Israel har utförts nästan oavbrutet sedan Israel avträdde området och eskalerade då Hamas tog över makten från PLO på Gaza i en blodig statskupp i juni 2007. Inga politiska val har därefter ägt rum, vare sig på Gazaremsan eller Västbanken sedan 2006. Därmed inledde Israel en partiell blockad mot Gazaremsan.
[^upp^]
9. Varför har Israel byggt en barriär/mur mot palestinska områden?
Denna barriär påbörjades 2002 efter ett stort antal terrordåd mot Israel under andra intifadan. Barriären består 95% av stängsel, endast 5% är mur. USA:s utrikesminister Hillary Clinton har kallat barriären “ett sätt att med icke-våld rädda liv”.
Sedan barriären byggdes har antalet terrordåd mot Israel sjunkit rejält, vilket inte bara räddar liv, utan också underlättar samarbetet mellan den Palestinska myndigheten och Israel. Barriären och vägspärrar innebär ibland umbäranden för vanliga oskyldiga palestinier – det kan i vissa fall ta lång tid för dem att förflytta sig inom Västbanken eller ta sig in till Jerusalem.
Barriären kan lätt nedmonteras när säkerhetsläget tillåter. Samarbetet med den Palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor har medfört att delar redan monterats ned på Västbanken. Det gäller även många vägspärrar.
Företrädare för såväl Hamas som Islamiska Jihad erkänner att barriären försvårar för deras terror mot Israel.
[^upp^]
10. Varför finns det bosättningar på ockuperat område?
Det finns ett antal olika skäl till att det har byggts bosättningar på Västbanken.
Ser man tillbaka på perioden efter sexdagarskriget 1967 hade Israel förväntat sig att arabländerna skulle vilja förhandla och sluta fredsavtal med landet och att de ockuperade områdena skulle återlämnas i samband med detta. Eftersom arabländerna vägrade förhandla så uppstod en intern israelisk diskussion om hur man skulle hantera de ockuperade områdena.
Den politiska ledningen såg Västbanken som en viktig buffertzon mot nya arabiska attacker, särskilt mot bakgrund av Israels smalaste “midja” (knappt 14 km bred) och att attacker kunde riktas från bergen på Västbanken ner mot slättlandet i Israel. Flera religiöst orienterade grupper ansåg att Västbanken, som redan på biblisk tid kallades Judéen och Samarien, var en naturlig del av landet Israel, där mycket av den judiska historien har utspelats. Förutom Jerusalem (där judar sedan början av 1800-talet varit den största enskilda folkgruppen) finns orter och minnesmärken på Västbanken som har biblisk anknytning t.ex. Hebron, Shechem och området där matriarken Rakels grav ligger.
En del israeler – företrädesvis från de nationalreligiösa eller nationalistiska partierna – menade också att Israel redan avträtt tillräckligt med mark. De utgick ifrån Balfourdeklarationen, som inbegrep hela Palestina, inklusive Västbanken, Transjordanien och Gaza. Trots detta hade Israel endast fått tillgång till en del av den västra delen av Palestinamandatet från 1922. Sålunda menade de att Israel hade kompromissat färdigt.
Det regeringsbärande arbetarpartiet hade svårare att bestämma sig. Likväl var det den vice premiärministern, Yigal Allon, som kom att initiera den framtida bosättningspolitiken. Huvudtanken var att Sinai, tillsammans med Gaza, borde återlämnas till Egypten, men att Israel skulle behålla strategiskt viktiga områden genom bosättningar på Västbanken.
Cirka 400.000 israeler bor på Västbanken, och cirka 200.000 bor i det av Israel annekterade östra Jerusalem. Sedan 2001 har inga nya bosättningar byggts. Däremot har det byggts fler hus och lägenheter i redan existerande bosättningar.
I fredsförhandlingar med palestinierna är bosättningar en av de svåraste frågorna. Enligt Osloavtalet ska bosättningar diskuteras i samband med slutstatusförhandlingar Final Status negotiations. I Genève-förslaget (Geneva Accords) och Clintonparametrarna (the Clinton parameters) ingick ett utbyte av land så att Israel behåller vissa större orter på Västbanken, som t.ex. Maale Adumim utanför Jerusalem som har främst israelisk befolkning, och palestinierna får andra likvärdiga israeliska områden, väster om Gröna Linjen, i utbyte.
Bosättningarna ifrågasätts och kritiseras av folkrättsliga och politiska skäl, bland annat för att de föregriper fredsförhandlingar och antas minska områdena för den palestinska befolkningen och för en palestinsk stat. Det gäller inte bara palestinierna och stora delar av världssamfundet, utan även många israeler, som menar att bosättningarna kostar för mycket, ekonomiskt, försvarsmässigt och politiskt. Samtidigt har Israels olika regeringar sedan 1990-talet gjort klart att man är beredd att kompromissa när det gäller landfrågan, så att inte palestinierna ska bli förfördelade. Det gäller såväl premiärministrarna Rabin (1995) och Barak (1998-2000) som Olmert (2008). Även den nuvarande premiärministern Netanyahu har numera en mer kompromissvillig inställning.
Bosättningarnas utbyggnad har använts som intäkt för våld och terror mot Israel och israeler, även långt utanför bosättningarna. Men terrorism är aldrig tillåtet enligt folkrätten.
[^upp^]
11. Hur skiljer man på antisemitism och kritik mot Israel?
I den svenska Mellanösterndebatten anklagas en del debattörer ibland för att vara antisemiter. Många pro-palestinska debattörer säger däremot att pro-israeliska debattörer använder begreppet antisemitism som ett slagträ för att underminera reell och relevant kritik.
Med antisemitism menas hat eller förakt mot och diskriminering av judar. Det finns en mängd urgamla fördomar och myter om det judiska folket som fortfarande lever kvar. För mer information om dessa se t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Anti-Semitism
Svensk Israel-Information anser att man självklart har rätt att kritisera staten Israel, precis som man har rätt att kritisera alla andra länder i världen i enlighet med yttrandefriheten. Det finns dock tillfällen när kritik av staten Israel övergår till att bli antisemitism. På engelska talar man ofta om “Three D:s”:
- Double standards (dubbla måttstockar)
- Demonization (demonisering)
- Delegitimization (delegitimisering)
Nedan tar vi upp två vanliga exempel på när kritik mot Israel övergår i antisemitism.
Delegitimisering: Ett ifrågasättande av Israels existens.
Israel är det judiska folkets hemland. Att hävda att Israel inte har något existensberättigande är att förvägra det judiska folkets rätt till självbestämmande i sitt historiska hemland. Detta är antisemitism i och med att folk generellt har rätt till självbestämmande samt att man därmed också förnekar det judiska folkets historia. Det blir ännu mer absurt när en del debattörer stödjer palestiniernas rätt till självbestämmande och ett eget land samtidigt som man förnekar det judiska folket samma sak.
Demonisering: När Israel tillskrivs egenskaper och handlingar av särskilt ondskefull art.
Som det judiska folkets land blir Israel en symbol för det judiska. Det händer i Mellanösterndebatten att Israel beskrivs utföra särskilt ondskefulla handlingar och har egenskaper som är genuint onda. Dessa egenskaper och handlingar har inget med verkligheten att göra utan är ofta rena fabriceringar. Ett exempel är att Israel ibland beskrivs som utförande en ”förintelse” av det palestinska folket. Detta är naturligtvis helt absurt.
Under Förintelsen utrotade Nazi-Tyskland och dess hantlangare sex miljoner judar med ett systematiskt och ibland rent industriellt tillvägagångssätt. Att likställa konflikten mellan Israel och palestinierna, en territoriell konflikt med döda på båda sidor på en nivå långt ifrån den i andra världskriget, med Förintelsen, blir därmed ett uttryck för antisemitism. Även andra jämförbara konflikter har långt fler döda än den israelisk-palestinska konflikten.
Just jämförelsen med Förintelsen blir extra förolämpande eftersom det först och främst var judar som utsattes.
Andra vanliga exempel på antisemitiskt tänkande är när det skrivs i media att Israel eller judar styr världen eller medierna genom inflytande på hög nivå – en klassisk gammal antisemitisk myt i ny tappning. (konspiration att ta över världen) finns i t.ex. Sions Vises Protokoll, ett tsarryskt falsarium från 1905.
EU:s definition av antisemitism.
Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (på engelska: European Fundamental Rights Agency, FRA) – tidigare Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet (European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia, EUMC) – är en EU-myndighet som invigdes 2007 och har sitt säte i Wien.
Dess uppdrag omfattar utredning, rapportering, tillhandahållande av expertis för EU:s organ, medlemsländer och kandidatländer, samt folkupplysning i frågor som bland annat gäller antisemitism.
Ur den arbetsdefinition av antisemitism som använts av myndigheten:
“Följande är exempel på hur antisemitismen manifesterar sig i förhållande till staten Israel, när man tar hänsyn till den vidare kontexten:
- Förnekelse av det judiska folkets rätt till självbestämmande, exempelvis genom påståendet att staten Israel utgör en rasistisk skapelse.
- Tillämpning av dubbla måttstockar genom att kräva ett agerande av Israel som inte förväntas eller krävs av någon annan demokratisk nation.
- Användning av symboler eller bilder som är förbundna med klassisk antisemitism (t ex påståenden om att judar dödade Jesus eller om ritualmord) för att karaktärisera Israel eller israeler.
- Jämförelser mellan dagens israeliska politik och nazisternas politik.
- Att hålla judar som kollektiv ansvariga för staten Israels agerande.
Kritik mot Israel som är i paritet med vad andra länder utsätts för kan emellertid inte betraktas som antisemitisk.”
Definitionen har även inkluderat:
“Beskyllningar mot judarna som kategori eller Israel som stat för att förfalska eller överdriva Förintelsen.
Beskyllningar mot judiska medborgare för att vara mer lojala mot Israel, eller mot föregivna intressen som världens judar påstås hysa, än mot sina egna nationers intressen.”
[^upp^]
12. Hur ser Israels relation till FN ut?
Israel har ett speciellt förhållande till världsorganisationen FN. FN var det internationella organ som bidrog till att staten Israel bildades, men senare, främst från 1970-talet, har FN varit en skådeplats för mycken antisemitism och orimlig Israelkritik.
Israel har frysts ut från arbetet i regionala grupper och har därmed inte kunnat väljas in i några av FN:s styrande organ. Israel borde rent geografiskt tillhöra den asiatiska gruppen men har på grund av muslimska staters opposition inte fått någon plats. Först år 2000 blev Israel tillfälligt medlem i den regionala gruppen WEOG (Western European and Others Group) och fick år 2004 nytt medlemskap beviljat. Israel är dock fortfarande inte en permanent medlem utan måste ansöka om nytt medlemskap i WEOG vart fjärde år
Israel har också använts av en mängd odemokratiska stater som ett sätt att styra FN:s agenda bort från att belysa missförhållanden i deras egna länder till att fokusera på Israel. Israel har utgjort en lätt måltavla för dessa länder i och med att dess isolering gjort att Israel inte kunnat motarbeta den dagordning och det inflytande på FN:s arbete som de odemokratiska staterna har genom sin majoritet i FN. Många länder som konsekvent röstar emot Israel i alla sammanhang och FN-organ, erkänner inte Israel över huvud taget.
De demokratiska staterna har inte alltid bjudit något avsevärt motstånd (förutom USA, Kanada, Tyskland) mot denna diskriminering av Israel. Ibland har man haft mer att vinna på att inte arbeta aktivt för en rättvis behandling av Israel. Det är en av anledningarna till den mängd anti-israeliska resolutioner som antagits i generalförsamlingen och i många av FN:s fackorgan, främst UNCHR, FN:s Råd för mänskliga rättigheter.
Läs mer om den flagranta diskrimineringen mot Israel inom FN-familjen genom att besöka hemsidan för den välrenommerade organisationen UN Watch. http://www.unwatch.org
_______________
”The Secretary-General is disappointed at the Council’s decision
to single out only one specific regional item,
given the range and scope of allegations of human rights violations throughout the world.”
FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon genom sin talesperson 20 juni 2007.
”I am worried by its [UNHRC] disproportionate focus on violations by Israel. Not that Israel should be given a free pass. Absolutely not.
But the Council should give the same attention to grave violations committed by other States as well.”
FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annans tal inför den internationella dagen för mänskliga rättigheter, New York City, 8 december 2006.
”[S]upporters of Israel feel that it is harshly judged,
by standards that are not applied to its enemies – and too often this is true, particularly in some UN bodies.”
Kofi Annans tal vid invigningen av FN:s 61:a generalförsamling, 20 september 2006.
[^upp^]
13. Hur fungerar den israeliska Lagen om Återvändande?
Israel har en lag – “Law of Return” (Lagen om Återvändande) – som snabbt och enkelt tillåter judar som vill bosätta sig i Israel att bli medborgare.
Kriteriet för vem som räknas som jude baseras på religion eller etnicitet. Människor kan därför bli medborgare i Israel ganska omgående om de kan bevisa att de härstammar från judar minst två släktled bakåt i tiden (with one Jewish grandparent, or who is married to someone with one Jewish grandparent).
På samma sätt kan en person utan judisk bakgrund men som konverterat till judendomen bli medborgare i Israel.
Lagen om Återvändande utesluter inte andra personer från att bli medborgare i Israel. Redan nu består ca 20% av Israels befolkning av människor som varken är judar etniskt eller tillhör den judiska religionen. Om en person som inte är jude, vill immigrera till Israel liknar reglerna de som finns i Sverige för invandring.
Lagar som gör det lättare för folk med viss etnisk härstamning att bli medborgare i sina ursprungsländer är vanligt förekommande och går ofta under beteckningen “Right of Return”. Exempel på länder som har sådana lagar är Irland, Tyskland, Polen, Spanien, Italien, Japan och Finland. Sverige har en “gräddfil” för nordiska medborgare, som kan bli svenskar på två år, medan det tar fem år för övriga.
Bakgrunden till Lagen om Återvändande ligger i både ideologi och praktik. Israel skapades som en stat som skulle vara öppen för invandring av judar från alla länder, som en tillflyktsort mot antisemitism och att Israel skulle bidra till samlandet av de judar som levt i exil i ca 2000 år. Efter andra världskrigets slut ville Israel ta bort de restriktioner mot judisk invandring som hade funnits under brittiskt styre samt underlätta mottagningen av de stora flyktingströmmar från Europa och arabvärlden som kom vid den tiden.
De mer än en miljon ryska judar som invandrat till Israel sedan 1989 visar hur lagen har fått stora ekonomiska och sociala konsekvenser för det israeliska samhället men även hur väl och snabbt Israel lyckas ta emot och integrera nya medborgare.
För mer info besök t ex:
http://jewishvirtuallibrary.org/jsource/Politics/return.html
Lagtext: http://www.mfa.gov.il/MFA/MFAArchive/1950_1959/Law%20of%20Return%205710-1950
Right of Return: http://en.wikipedia.org/wiki/Right_of_return
[^upp^]
14. Vilka är de avgörande frågorna i fredsförhandlingarna mellan palestinierna och Israel?
Jerusalems status, frågan om palestinska och judiska flyktingar, slutgiltiga gränser, bosättningarna, säkerhet och ett slut på terrorismen, ett erkännande från den Palestinska myndigheten av Israel som en judisk stat (i enlighet med bl.a. FN:s delningsplan 1947 som föreslog en delning i just en judisk och en arabisk stat) samt slut på antisemitisk hets i palestinska skolor och media.
[^upp^]
15. Har det funnits några chanser till fred och/eller en palestinsk stat?
Det har funnits många möjligheter att lösa den israelisk-palestinska konflikten, och därmed på ett fredligt sätt etablera både en judisk och en arabisk stat i det gamla brittiska mandatet Palestina. Den israeliske utrikesministern Abba Eban sade 1973: ”The Arabs never miss an opportunity to miss an opportunity”. Nedan följer en lista i kronologisk ordning på tretton sådana missade möjligheter.
- Efter Första Världskriget föreslog Feisal, senare kung av Irak, till judiska ledare ett partnerskap för att skapa ett judiskt och ett arabiskt land i det brittiska mandatet. Detta förslag förkastades av alla andra arabiska ledare.
- År 1937 föreslog Peel-kommissionen en delning av området i en judisk och en arabisk stat. Enligt förslaget skulle den judiska staten endast omfatta cirka 14% av mandatområdets yta. Den arabiska sidan förkastade förslaget.
- År 1939 utfärdade britterna en vitbok som fastlade en plan att dela området. Vitboken strypte också den judiska invandringen till det brittiska mandatet. Förslaget avslogs av den arabiska sidan.
- År 1947 lade FN fram en delningsplan för det återstående brittiska mandatet (78% hade år 1922 getts till den arabiska Hashemitiska klanen som bildade landet Jordanien). Inom ramen för delningsplanen skulle det bildas en judisk och en arabisk stat. Detta ledde till resolution 181 i FN:s generalförsamling. Den judiska sidan godtog denna delningsplan. Den arabiska sidan (vilket inkluderade samtliga arabländer och de palestinska araberna) förkastade däremot förslaget och FN-resolutionen, och startade ett krig mot den nybildade staten Israel. Under kriget och dess efterspel flydde ca 815.000 judar från kringliggande arabiska länder för att sätta sig i säkerhet i Israel. Kriget slutade med att Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gazaremsan, områden som enligt delningsplanen skulle ha utgjort den arabiska staten Palestina.
- Under tiden 1948-1967 kunde palestinierna krävt en egen stat från Jordanien och Egypten. Detta skedde dock inte utan de tvingades leva i flyktingläger. I Jordanien har de allra flesta palestinier givits jordanskt medborgarskap.
- Under tiden 1948-1967 vägrade de arabiska länderna och palestinierna att diskutera fred med Israel. Istället närde man förhoppningen att en dag utplåna den judiska staten.
- År 1967 bröt Egypten mot vapenstilleståndsavtalet med Israel vilket ledde till Sexdagarskriget. Resultatet av kriget blev att Israel fick kontroll över Västbanken, Gaza, Sinai och Golanhöjderna.
- Efter Sexdagarskriget ville Israel förhandla om fred men Arabstaterna träffades i Khartoum, Sudan för ett toppmöte (Khartoum Summit) där man kom överens om ”3 Nej” i förhållandet till Israel: Nej till fred med Israel, Nej till erkännande av Israel och Nej till förhandlingar med Israel.
- Israel och Egypten lyckades sluta fred år 1979. I den fredsplan man lade fram fanns ett långtgående förslag om palestinskt självstyre på Gaza och Västbanken. Ingen palestinsk företrädare nappade på denna möjlighet då målet fortfarande var ett totalt utplånande av staten Israel.
- Efter den första Intifadan 1987-1993 påbörjades Oslo-processen. Det var en fredsprocess mellan Israel och palestinierna, som företräddes av PLO. Den upprättade bl.a. självstyre för palestinierna på Gaza och på delar av Västbanken. I samband med att det palestinska ledarskapet lät utlösa den andra palestinska Intifadan (hösten 2000) bröt Oslo-processen samman.
- I december 2000 förkastade Yassir Arafat president Bill Clintons förslag till fortsatta förhandlingar om en slutgiltig fred med Israel. Clintons förslag var en ytterligare eftergift från den dåvarande israeliska premiärministern Ehud Baraks förslag. Palestinierna skulle i det här förslaget ha värdskap för platserna runt Tempelberget, ha östra Jerusalem som sin huvudstad samt styra över de muslimska och kristna områdena i Jerusalems gamla stadsdel. Barak hade accepterat Clintons förslag.
- Arabförbundets förslag 2012 om att erkänna Israel om samtliga områden utanför den s.k. Gröna linjen gavs upp, och alla flyktingar fick återvända. Förslaget uppfattades ej som seriöst av Israel.
- Efter den israeliska utrymningen av bosättningarna på Gaza-remsan hösten 2005 fanns det en möjlighet för palestinierna att ta tag i det palestinska samhället och skapa en relation av tillit mellan Gaza och Israel. Istället använde man suveräniteten till att öka antalet attacker mot israeliska civila i södra Israel.
- År 2008: Olmerts förslag. Israels premiärminister Ehud Olmert gav palestiniernas president Mahmoud Abbas ett erbjudande som innebar israeliskt tillbakadragande från 94% av Västbanken – med israelisk mark som kompensation (“land swaps“) för de större bosättningsblockens resterande 6%. Förslaget innebar också skapandet av en passage mellan Västbanken och Gaza, en delning av Jerusalem, och mottagandet av tusentals palestinska flyktingar. USA:s utrikesminister Condoleezza Rice kallade budet “amazing“, men Abbas avstod från erbjudandet.
- År 2013 erbjöd även premiärminister Benjamin Netanyahu den Palestinska myndigheten ett liknande bud, men president Abbas var inte intresserad av annat än ett maximalistiskt fredsavtal, där i stort sett alla krav inklusive palestinska flyktingars återvändande – till Israel – skulle säkras.
[^upp^]
16. Hur vet man att den iranska regimen försöker framställa kärnvapen?
Iran kunde fått omvärldens hjälp att bygga upp kärnkraft för fredligt bruk, men valde istället att i smyg driva ett hemligt atomprogram. Ända sedan programmet avslöjades 2002 har FN:s atomenergiorgan IAEA vid upprepade tillfällen uttalat att det inte är för uteslutande civilt bruk.
IAEA skriver t.ex. att det finns “trovärdiga” bevis för att “Iran genomfört aktiviteter som är relevanta för att framställa en kärnladdning” (november 2011).
Sedan dess har varje rapport från IAEA understrukit Irans fortsatta vägran att bemöta atomenergiorganets bevisning, och Irans vägran att ge IAEA:s inspektörer tillgång till militärbasen Parchin, där bevis enligt IAEA uppvisar “starka indikationer på möjlig kärnvapenutveckling”.
2009 avslöjade västliga underrättelsetjänster att Iran inom ramen för sitt atomprogram drev ytterligare en hemlig anläggning: Fordow. Anläggningen ligger nedsprängd i berggrunden i vad som tidigare varit en militärbas.
Om Iran haft fredliga syften med sitt atomprogram hade man följt samma spelregler som t.ex. Sverige. Då hade landet kunnat köpa allt man behövde på öppna marknaden – inklusive uran för civilt bruk. Precis som vi. Det hade inte behövts något hemlighetsmakeri, eller brott mot det icke-spridningsavtal som Iran skrivit under. Det hade inte heller behövts några militärbaser, bergrum eller någon enda centrifug. Dessutom hade Iran sluppit det omfattande sanktionsprogram som USA, EU och FN:s säkerhetsråd upprättat, och som fått enorma skadeverkningar för landets ekonomi.
Man kan också konstatera att Iran parallellt med atomprogrammet har ett oerhört avancerat och kostsamt program för långdistansmissiler. Idag når Iran in i Europa, och provskjuter missiler för att kunna nå t.ex. Sverige och in i USA. Den teknologin är skrämmande i sig, men det värsta är kanske att teknologin är militärt intressant endast om man har tillgång till kärnstridsspetsar eller liknande att föra in i missilerna.
Israel drabbas redan i dag av Irans stöd till terrororganisationer som Hamas, Hizbollah och Islamiska Jihad. Företrädare för den iranska regimen hotar ständigt Israel med utplåning, och har en öppet antisemitisk agenda.
Den iranska regimen är världens största exportör av terror, och styr en av världens mest ofria stater. Förmågan att framställa kärnvapen skulle stärka regimens makt ytterligare. Det skulle plåga inte bara Israel, utan hela regionen, och inte minst den iranska befolkningen.
I juli 2015 ingick P5+1 (FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemsstater plus Tyskland) ett avtal med Iran i syfte att hindra landet att framställa kärnvapen. I gengäld kommer omvärldens sanktioner att hävas. Det omdebatterade avtalet – Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA) – har kritiserats av bl.a. Israel för att vara otillräckligt eftersom Iran tillåtits behålla sin nukleära infrastruktur, och därmed kunna fortsätta sin anrikning av uran. Kritikerna menar vidare att avtalet inte ger omvärlden tillräckliga möjligheter att kontrollera dess efterlevnad. Avtalet tar inte heller upp det iranska missilprogrammet, eller de möjliga militära dimensioner av atomprogrammet som IAEA försökt bringa klarhet i.
[^upp^]
