Politiker och opinionsbildare låter alltid lika tvärsäkra och självklara när de refererar till ”folkrätten”. De folkrättsliga begreppen används närmast som besvärjelser riktade mot Israel, men det skulle inte behöva vara på det viset.
Krigets lagar, det vill säga den humanitära rätten, hittar vi främst i Genèvekonventionerna från 1949 (med tilläggsprotokoll) och i Haagkonventionerna.
Ibland hörs invändningen att folkrättens källor i betydande delar är skrivna för en annan tid och en annan verklighet, långt före de asymmetriska krig som idag påtvingas länder som Israel. Och så är det. Samtidigt lyckades Genèvekonventionernas författare förutse många av de dilemman som plågar nutiden.
Vanliga myter och missförstånd
Det finns viktiga folkrättsliga begrepp som återkommer varje gång Israel tvingas inleda militära operationer mot Hamas och andra terrororganisationer på Gazaremsan.
Det senaste Gazakriget hade knappt hunnit inledas innan Israel mot bättre vetande anklagades för folkrättsbrott. Det är till exempel inte förbjudet att belägra ett fientligt territorium, och Israel behöver inte förse Gazaremsan med förnödenheter (så länge syftet inte är att svälta civilbefolkningen).
Vidare har Israel inte bara rätt att försvara sina gränser och invånare; karaktären på Hamas angrepp och den uttalat höga ambitionsnivån beträffande fortsatta attacker mot israeler och judar gör att Israel dessutom har en folkrättsligt fastslagen skyldighet att undanröja det hot som Hamas utgör.
När så Israel – och andra länder – bekämpar militära mål som befinner sig bland civilbefolkning är det framför allt två centrala begrepp som aktualiseras: distinktion och proportionalitet.
Att skilja mellan civila och stridande
Distinktionsprincipen handlar om att skilja civila personer och objekt från militära mål, och endast angripa de sistnämnda. För att kunna göra en sådan åtskillnad i tätbefolkade områden vidtar Israel åtgärder som är unika för en krigförande part. Även under det senaste Gazakriget förvarnas befolkningen vanligen inför angrepp genom telefonsamtal, sms och ”roofknocking” (dvs lätt beskjutning mot hustak innan bomber fälls).
En fullständig distinktion mellan civila och stridande är tyvärr inte realistisk, varför folkrätten också rymmer en kompletterade princip om proportionalitet.
Proportionalitetsprincipen
Proportionalitetsprincipen innebär att den militära betydelsen av ett anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkning och civil egendom utsätts för. Den bedömningen skall göras av ansvarigt befäl utifrån den kunskap denne rimligen besitter vid tidpunkten för beslutet. Ytterst en ganska subjektiv bedömning i en för omvärlden okänd kontext, men regeln skall förhindra att militära mål uppnås till varje pris.
Det finns däremot inte någon generellt godkänd kvot mellan antalet döda civila och kombattanter.
De beräkningar som ändå finns i skrivande stund med data från IDF och Hamas(!) ger vid handen att kanske två civila mist livet för varje dödad terrorist. Tragiskt, fast låga siffror jämfört med krigen i Afghanistan och Irak, och ännu lägre om man ser till krig generellt. Väger vi dessutom in hur IDF tvingas strida i bebyggelse, mot en fiende som systematiskt använder civila sköldar, är Gazakrigets låga andel civila offer imponerande och säger en hel del om hur väl Israel lyckats uppfylla kraven på distinktion och proportionalitet.
I absoluta tal har Gazakriget krävt många civila dödsoffer, men siffrorna utgör i sig inget bevis för att några folkrättsliga övergrepp skulle ha begåtts från Israels sida. Krasst uttryckt visar de bara att det utkämpats ett krig. Och att Hamas valt att utkämpa kriget i stadsmiljö.
Terrorism urholkar krigets lagar
För Israels del hjälper det tyvärr inte alltid att följa folkrätten. När Israel behöver angripa bostadsområden på grund av att Hamas gjort dessa till legala militära mål, anklagas Israel för ”folkmord”, vilket inte är sant. Och när Israel, just för att undvika oskyldiga dödsoffer, i förväg deklarerar att man kommer att slå ut ett visst område och därför ber civilbefolkningen att evakuera byggnaderna, så anklagas man i stället för ”etnisk rensning”, vilket förstås inte heller är sant. Folkrätten förvanskas till något slags modernt ”häxprov” som den anklagade omöjligen klarar.
Hamas lista på aktuella krigsförbrytelser är för lång för att tas upp här. Men det är värt att notera att många av terrororganisationens brott inte bara drabbar israeler och palestinier här och nu, utan även på sikt torde erodera det relativa skydd som behövande ändå haft i krig.
I sviterna av Gazakriget är det möjligt, och snarast troligt, att Israel kommer att dömas annorlunda och hårdare än jämförbara länder. I så fall faller hela idén om folkrätten som en rättsordning, eftersom det grundläggande kravet på likhet inför lagen inte längre uppfylls.
Våga därför ifrågasätta tvärsäkra folkrättsliga utlåtanden. Kräv resonemang och källstöd. Minns att när vi försvarar Israel mot orättfärdiga anklagelser försvarar vi inte bara den judiska staten, utan även folkrätten och civilas skydd mot krigshandlingar överallt.
___
Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah nr 1 2024