Vittnesmål från riksdagsledamoten Mathias Bengtsson (KD) som just besökt Israel:
Bland spillrorna av sitt hem letar en tolvårig pojke efter det förlorade. Vid utkanten av en stad försöker en fyraåring skaka liv i sin pappa, och vid ett bord på en bar sitter en storväxt polis och gråter så han skakar. Med 30 parlamentariker från Europa åkte jag in i krigets Israel. Det här är min berättelse.
****
De kom från alla håll den dagen. En kaskad av 900 elittränade Hamasterrorister bröt sig in på 22 olika platser i Israel i den första vågen. De anlände med fallskärm från himlen, med båt från vattnet och med motorcyklar och bilar på marken. I den andra vågen anslöt ytterligare 700 personer, och sedan fortsatte det. Över 3000 terrorister invaderade Israel, drivna av en enda, destruktiv intention – att utplåna.
Jag pratar med en polischef som beskriver händelseförloppet. Som längst tränger sig Hamas 30 km in i landet och upprättar blockader av vägar för att vinna tid till massakern. När polisen berättar om vad som därefter händer är det som att min hjärna, av ren självbevarelsedrift, inte låter känslorna förstå vad det är han beskriver. Det är för mycket för att försöka se det framför sig.
Kvinnor våldtas. Barn våldtas. Familjer torteras. Spädbarn dödas. Offer binds med sina händer bakom ryggen innan de bränns levande.
Det tar fyra dygn för militären att fullt ut återta kontrollen. Efter 96 timmar har alla terrorister antingen flytt eller dödats. Kvar finns 1200 döda Israeler. Inte sen gaskamrarna var i bruk under förintelsen har så många judar dött under samma dygn.
****
Tel Aviv.
Mannen på andra sidan bordet på restaurangen är reservist i arméns underrättelseavdelning. Till vardags bor han med sin familj på Manhattan och äger en av New Yorks största hotellkedjor. När uppgifterna om attacken kom satte han sig omedelbart i sin privatjet med destination Tel Aviv. Han visste att hans land behövde honom.
Vid ankomsten får han det tunga uppdraget att identifiera offren, men utmaningarna är många. Ansiktsigenkänning fungerar inte om huvudet är avhugget från kroppen. Fingeravtryck fungerar bara de första 40 timmarna innan kroppen har svällt upp. Och tatueringar är svåra att hitta på en kropp som är sönderbränd.
Mannen är hotellägare. Han är inte van att se döda kroppar. Men 20 timmar efter att han landat har han 700 bilder med döda ansikten på sin mobiltelefon. Det är spädbarn, familjer, äldre. Samtliga forensiker i hans team har PTSD efter två dygn.
Efter några dagar i underrättelseavdelningen snubblar han över ett avlyssnat samtal bland Hamasmedlemmar djupt inne i Gaza, som pratar om kvinnliga gisslan. ”Har du fortfarande kvar dem?”, ”Jadå, unga och fräscha”, ”Hur mycket ska du ha?”, ”500 shekel”.
500 shekel motsvarar 1400 kronor. Reservisten berättar, med gråten i halsen, att varje gång under resten av livet som han öppnar plånboken och tar fram 500 shekel, så kommer han komma ihåg vad man får för dom pengarna i Hamas tunnlar.
**
En polis slår sig ner vid bordet. Han är storväxt och muskulös, men när han börjar prata om 7 oktober skakar tårarna hans stadiga gestalt. ”Jag såg min bästa vän bli mördad och hade inga kulor kvar att försvara honom med”, berättar han. När attacken börjades var poliser ofta först på plats, innan militären hunnit svara. Många stod för heroiska insatser, men saknade ammunition för att möta beväpnade terrorister. 65 av polisens kollegor överlevde inte den dagen.
****
Kfar Aza.
I skydd av vapenvilan åker vi in i militära zonen och stannar i en kibbutz några hundra meter från gränsen till Gaza. Det som brukade vara ett paradis för 900 invånare har förvandlats till ett inferno. Sönderskjutna och brända byggnader vittnar om massakern där terroristerna gick från dörr till dörr och slaktade de som var hemma. Doften av blod hänger fortfarande i luften som en obehaglig påminnelse om fruktansvärd förlust.
Vi träffar en tolvårig pojke och hans mamma. För första gången återvänder de nu till det som varit deras hem, i hopp om att hitta något kvar av det som en gång var. Pojken visar mig sängen som han och hans mamma gömde sig under för att överleva. Mamman berättar hur de hörde en terrorist komma in i rummet, sätta sig på sängen och byta magasin på automatvapnet. Sen gick han ut och vandaliserade bostaden.
Nu ser jag hur pojken letar bland skärvorna på marken av det som finns kvar av TV-rummet. Han vänder och vrider för att se om hans sönderbrända Xbox fortfarande fungerar. Han berättar att han brukar spela FIFA. I sovrummet hänger hans Barcelonaflagga kvar. Efter en stund kommer han springandes och visar sitt ritblock som han hittat i röran. Stolt visar han upp teckningarna för gruppen.
Hela pojkens familj överlevde attacken och bär på hoppet att kunna återvända. Men 58 av deras grannar kom för alltid vara frånvarande.
****
Sederot.
Två kilometer från Gazaremsan ligger staden Sederot, en gång fylld av liv med sina 40 000 invånare. Idag är dess gator tysta, förvandlade till en spökstad. Om flyglarmet skulle ljuda har vi åtta sekunder på oss att nå ett skyddsrum. Ingen vågar lita på att Hamas respekterar vapenvilan.
Lokala polismyndigheten visar övervakningsfoton från de första terroristernas intrång i staden. En pappa och hans dotter springer på trottoaren när terroristerna åker förbi och avfyrar automatvapnet direkt från fordonet. Pappan faller ihop, men fyraåringen överlever. Den lilla flickan springer fram och tillbaka på gatan. Tittar på sin pappa och vet inte vart hon ska ta vägen. Till slut kommer en polisbil och hämtar upp flickan. Hon kommer växa upp utan sin pappa.
****
Jerusalem.
Vi befinner oss i Knesset, Israels parlament. Ledamoten Michael Biton gestikulerar intensivt med händerna medan han delar med sig av sin förtvivlan och ånger över tidigare fattade beslut. Som minister i förra regeringen var det han som godkände 20 000 gästarbetare från Gaza att arbeta i Israel. Tillsammans med en lokal borgmästare nära gränsen drev de ett projekt med drömmen om att ekonomiskt utbyte skulle skapa fred.
Idag tyder allt på att Hamas använde information från gästarbetare för att planera sin attack, och veta vilka platser och personer som skulle slås ut. Borgmästaren var den förste som dödades i sitt hem när Hamas intog staden den 7 oktober.
Den tidigare ministern har ett skarpt budskap till oss i Europa. ”Varför finns Hamas? Svaret är radikal islamism. Underskatta aldrig radikal islamism. Den radikala islamismen nöjer sig inte med att attackera Israel. Stoppar vi inte Hamas nu är det ni som står på tur.”
****
Tel Aviv.
Vi går runt på ”De kidnappades torg” som ligger centralt i staden. Här samlas familjerna till gisslan tillsammans med folk som är där för att visa sitt stöd. Sorgen och förtvivlan går att ta på i luften. Överallt ser man bilder på de 240 gisslan som Hamas förde med sig över gränsen.
En släkting går runt med bilder på den 10 månader gamla babyn och hans fyraåriga bror. Någon annan håller upp ett porträtt av sin syster. Ett långt bord är dukat, med 240 stolar som gapar tomma – en plats för varje gisslan. Vid ena änden är bordet dukat med barnstolar och barnbestick.
En pappa och en mamma visar oss en bild på sin 27-åriga dotter. Blickarna är tomma. Det märks att de inte vill prata med oss, att de egentligen vill vara någon annanstans. Men de, och alla andra familjer, har en historia de känner måste berättas. Deras dotter var på festivalen i öknen som volontär när hon kidnappades och fördes iväg på motorcykel. Familjen betonar att hon är en ung kvinna. Mer behöver inte sägas. Alla förstår. Alla vet vad Hamas gör med unga kvinnor.
När jag hör om attackerna, när jag besöker platserna och när jag ser vapnen som användes, så är det ändå svårt att verkligen förstå och ta in vad som hänt. Men känslan av saknad bland de anhöriga på torget är lätt att relatera till. Att se den brutala sorgen lämnar ingen oberörd.
****
Affärsmannen som besöker vårt hotell är god för miljarder, men hans förmögenhet bär på en historia som sträcker sig längre än ekonomin. Med dämpad stämma berättar han om sina 25 års arbete för fred i regionen. Han har etablerat företag inne i Gaza, anställt 200 palestinier och en stor del av vinsten har donerats till forskning för fred. När det behövde byggas ett nytt fältsjukhus i Gaza ordnade han ensam fram 360 000 dollar i finansiering.
Enda gången rösten sviker är när han berättar om sin 24-åriga dotter. Han berättar om hennes pojkvän, om deras drömmar för framtiden och deras planer på att flytta ihop. Inget av det hann förverkligas. Båda var på festivalen som attackerades på morgonen 7 oktober.
Affärsmannen berättar om hur dottern skickade SOS-koordinater från sin mobil, om hur han tog sig dit så snabbt han kunde, men han kom försent. På platsen fanns bara en bil, söndersprayad med kulor. På onsdagen identifierades kropparna och på torsdagen begravde han sin dotter.
Efter pappans berättelse är det tyst i rummet. Stämningen är känslosam. Pappan tar ett andetag och avslutar: ”Ni måste beskriva för alla vad ni sett här. Vad Israel har drabbats av. Vi behöver er support.”
Mathias Bengtsson,
Riksdagsledamot
Publicerad på skribentens egen facebook 1 december 2023. Återges här med hans tillstånd – stort tack!
