5.4 C
Jerusalem
2 februari 2023
Opinion

Åter ett val i Israel

President Herzog ger Likuds ledare Netanyahu i uppdrag att bilda regering efter valet 2022. Foto: Kobi Gideon / Government Press Office

Israelernas senaste besök vid valurnorna resulterade visserligen i vad som äntligen tycks kunna bli en stabil majoritet bland Knessets 120 ledamöter, men frågan är om inte den nya majoriteten riskerar att skapa nya problem för landet. Eller är det verkligen så illa som en del hävdar?

Historisk bakgrund

Israelisk politik präglades länge av socialdemokratiska partier som Labor, med företrädare som David Ben-Gurion, Golda Meir och Yitzhak Rabin. Det dröjde till 1977 innan partiet förlorade makten till högerpartiet Likud, lett av Menachem Begin. Sedan dess har den mest dominanta politiska kraften utgjorts av Likud, vars nuvarande ledare Benjamin Netanyahu med sina 15 år som premiärminister också är den person som styrt landet längst.

De senaste valen var i stor utsträckning någon slags folkomröstningar om Netanyahu, som haft en polariserande inverkan på israelisk politik och dessutom står åtalad misstänkt för korruption. Hans motståndare vann visserligen då, men det visade sig svårt att skapa hållbara allianser med antipatin mot Netanyahu som främsta grund. Årets val är därmed det femte på knappt fyra år.

Årets valfrågor

Vid varje israeliskt val brukar svenska bedömare misslynt påtala hur litet utrymme som ges åt fredsprocessen mellan Israel och palestinierna. Det beror på att israelerna vet att det saknas en motpart i Ramallah, beredd att föra realistiska fredsförhandlingar.

Säkerhetsrelaterade frågor är alltid viktiga i israeliska val, men har snarare berört det existensiella hot som Iran och dess lydmiliser utgör, den ökade kriminaliteten i arabiska samhällen, samt förra årets slitningar mellan judiska och arabiska invånare. Inrikes engagerar inte minst de höga levnadskostnaderna.

Valresultatet 2022

I skrivande stund pågår fortfarande regeringsförhandlingarna. Netanyahu fick uppdraget att bilda regering då Likud gjorde ett bra val och även fortsättningsvis är Israels klart största parti, med den avgående premiärministern Yair Lapids mittenparti Yesh Atid på andra plats och listan Religiös sionism på tredje. Det mest slående är framgångarna för just Religiös sionism, som samlar flera extrema partier långt ute på den religiösa högerkanten.

Yair Lapids parti Yesh Atid gjorde också ett bra val, men på bekostnad av sina regeringspartners. Och här finns en av anledningarna till högerns valframgångar: medan anti-Netanyahublocket var mer splittrat, så ansträngde sig Netanyahu hårt för att skapa partiallianser i syfte att rädda kvar även de mindre partierna i Knesset. Taktiken visade sig fungera, i synnerhet som både vänsterpartiet Meretz och arabiska Balad hamnade strax under spärren.

En annan viktig faktor är att valdeltagandet ökade allra mest i de ultra-ortodoxa grupperna, vilket förstås gynnade de nationalistiska religiösa partierna.

De extrema partiernas framgångar

Det finns flera anledningar att som svensk, långt upp på läktaren, närma sig israeliska valresultat med ödmjukhet. Så även denna gång. Israelisk partipolitik har inte bara en annan dynamik, utan styrs dessutom av andra parametrar än den svenska, vilket gör den svår att överblicka. Israeliska väljare måste dessutom ta hänsyn till en säkerhetssituation som få svenskar har möjlighet att sätta sig in i.

Det är ändå svårt att helt bortse från de negativa konsekvenser valresultatet kan ha för Israel. Inte minst kretsar farhågorna kring framgångarna för Otzma Yehudit, lett av Itamar Ben-Gvir, som genom valteknisk samverkan nu förväntas komma in i regeringen. En person så radikal att IDF befriade honom från värnplikt på grund av hans högerextrema bakgrund.

Israelisk politik har å andra sidan ganska många exempel på personer vars entré på den politiska arenan väckt stor oro, men som snart mjuknat i sin politiska framtoning. Ariel Sharon och Avigdor Liberman är två av de mest kända. Motsvarande kan sägas om hur även extrema politiska partier ofta valt att tona ner sina radikala sidor efter att de hamnat i regeringsställning. Senaste exemplet är islamistiska Ra’am som ingick i den nu avgående regeringen.

Netanyahus blandade känslor

De mest radikala förslagen lär dämpas inte bara av den politiska dynamiken, utan även av Netanyahu själv, som tidigare visat sig ha både förmåga och vilja att göra så.

Hade det varit möjligt skulle Netanyahu antagligen föredragit att luta regeringen in mot mitten genom att ta in något av de större partierna därifrån. Idag ter det sig inte sannolikt, men konstigare saker har hänt i israelisk politik. Ett sådant drag skulle gynna Netanyahu och Likud taktiskt, men också göra det möjligt att driva en politik som ligger närmare honom personligen – mer sekulärt, relativt mittenorienterat och säkerhetspolitiskt försiktigt.

Trots att Israel under hela sin moderna historia utsatts för krig och terror har landet ändå lyckats förbli en vital demokrati. Det finns anledning att tro att demokratin även överlever Ben-Gvirs valframgångar. Om inte annat så är det ju val rätt snart igen.

Anders Engström
Driver israeliskt.se

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah 4.22

Liknande inlägg

Några vanliga myter och missförstånd som gäller Israel

ae

Lögnen om israelisk apartheid

ae

Äntligen bättre relationer mellan Sverige och Israel

ae

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.