Gazakriget har aktualiserat problemen med UNRWA, varför denna text kan vara värd att läsa om.
Fredsprocessen mellan Israel och palestinierna består av mer än bara officiella möten, avtal och medlarinsatser. Den handlar också om att ge parterna en realistisk bild av vad en fred kan komma att innebära. Och här ligger ett av Sveriges största svek.
En av den formella fredsprocessens mest uppmärksammade stötestenar gäller den palestinska flyktingfrågan. Särskilt i Sverige är den officiella synen ensidig och direkt ogenomtänkt.
FN har två flyktingorgan: ett för palestinska flyktingar (UNRWA) och ett för alla andra flyktingar i världen (UNHCR). Genom indoktrineringen av barnen i UNRWA:s skolor, och definitionen av palestinska flyktingar där statusen unikt nog går i arv, står FN-organet UNRWA självt för flyktingproblematikens kärna och de kanske största fredshindren.
UNRWA påstår att det i dag finns drygt fem miljoner palestinska flyktingar. Skulle antalet palestinska flyktingar i stället beräknas på samma sätt som alla andra flyktingar (och varför skulle de inte det?) så landar antalet idag på runt 20.000 personer, vilket förstås skulle vara långt lättare att hantera i en fredsuppgörelse.
UNRWA är dessutom aktivt i mytbildningen om att palestinier skulle ha en ”rätt att återvända” till vad som idag är Israel. Folkrätten innehåller ingen absolut ”rätt att återvända”, inte för flyktingar i allmänhet och inte heller för palestinska (eller judiska) flyktingar. Det finns inget sådant stadgande, inga sådana mekanismer, inga bindande resolutioner eller avtal mellan Israel och palestinierna. Vi skall därför inte heller låtsas som om det vore så.
Det är alltid svårt att möta en extrem ensidighet, men det extrema i den svenska regeringens hållning kan paradoxalt nog också vara en fördel. Tillsammans kan vi komma långt redan genom att ställa enkla och konkreta frågor i våra möten med politiker och opinionsbildare. Frågor som är svåra att värja sig mot, helt enkelt eftersom det inte finns särskilt bra svar:
1) Varför definieras palestinska flyktingar på ett helt annat sätt än alla andra flyktingar i hela världen? Varför skall bara palestiniers flyktingstatus gå i arv? Skulle det inte vara mer rättvist om antalet palestinska flyktingar beräknades på samma sätt som alla andra flyktingar?
2) Hur kan någon som idag bor i Palestina kallas palestinsk flykting? Om nu svenska regeringen erkänt staten Palestina, så kan väl de palestinier som bor där inte samtidigt vara palestinska flyktingar, eller hur?
3) Och om nu den svenska regeringen vill arbeta för fred och en tvåstatslösning, varför skickar den i så fall pengar till UNRWA och den palestinska regimen, som i skolböcker, genom sina anställda, i officiella TV-sändningar och genom terrorlöner arbetar MOT fred och tvåstatslösning?
Vi kräver inga särskilda rättigheter eller undantag. Vi vill bara att samma rättigheter och skyldigheter skall gälla för palestinier (och israeler) som för alla andra. Därför är det inte heller vi som behöver förklara oss. Förklaringsbördan ligger istället hos dem som kräver undantag för palestinier, och endast för palestinier.
Palestinierna saknar inte omvärldens medkänsla – eller ens biståndspengar. De saknar en realistisk bild av framtiden. Ju fler medlemmar vi är i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, desto starkare blir Israels röst. Och desto större blir också sannolikheten för att Sverige i framtiden spelar en mer konstruktiv roll i den israelisk-palestinska konflikten.
Anders Engström
Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah nr 2 2019
https://www.israelinsamlingen.org/menorah/