Genom att använda ordet ”folkmord” förvränger vi inte bara den sanning som vilar i fakta och begreppens innebörd, utan kränker även det heliga minnet av det senaste århundradets folkmordsoffer, skrev Bernard-Henri Lévy i höstas. Här i svensk översättning.
Bland Israels fiender har det blivit en återkommande refräng. Israel, som fötts ur ett framgångsrikt nationellt befrielsekrig, är inte bara en ”kolonial enhet”. Israel, där var femte medborgare är palestinier, självklart med fullständiga medborgliga rättigheter, är inte bara en ”apartheidstat”. Den judiska staten är enligt denna världsomspännande vox populi en ”folkmordsstat”.
Begreppet folkmord har blivit det magiska ordet, det dödliga ordet, det avhumaniserande ordet. Det är också ordet som befriar européer – och världen – från deras historiska skuld, från att under århundraden ha massakrerat miljoner och åter miljoner judar. Vilket kulminerade i den ”Slutgiltiga lösningen” – ett verkligt folkmord – för 82 år sedan.
Anklagelsen cirkulerar bland icke-statliga organisationer och i diplomatiska kretsar. Den hetsar dem som utför Amsterdams progromer; dem som vecklar ut enorma banderoller på franska arenor; spanska ministrar som hemsöks av 1492; och belgiska politiker som kryper för islamister.
För att inte tala om de woke-fanatiker vid Harvard och Princeton som jag mötte under min nyliga turné bland amerikanska universitet; och de så kallade ”Unbowed” i Paris, som drömmer om en palestinsk stat som sträcker sig från Jordanfloden till Medelhavet, vilket inkluderar en fördrivning av de 8 miljoner judar som nu bor i det området.
Nu har denna anklagelse upprepats av en av vår tids mest framstående och förmodat ”ofelbara” röster: påven Franciskus. Han citerar ”experter” som påstår att ”det som händer i Gaza” bär ”folkmordets kännetecken” och kräver att denna anklagelse ”utreds noga”.
Men till stor förtret för ledaren för en kyrka som – från påven Leo XIII till Johannes Paulus II – gjort så mycket för att stärka banden med judarna, behövs inte någon sådan granskning.
Man kan – precis som jag – sörja de civila dödsoffren i Gaza, men man kan inte folkmordsstämpla en armé som varnar före sina attacker, och som uppmanar civila att utrymma de kvarter som är på väg att bombas.
Man kan – precis som jag – tycka att ett människoliv inte skall behöva kastas runt av strider, från norr till söder och sen tillbaka igen, eller behöva leva i provisoriska skyddsrum, eller i tält: men ett tält är inte någon gaskammare; evakueringskorridorerna, som dagligen öppnas för att tillåta civilbefolkningen att söka skydd, är inga dödsmarscher; och om de inte utnyttjas fullt ut av invånarna så beror det på att Hamas håller dem gisslan och använder dem som sköldar.
Man skulle kunna anse – och nu blir det litet skakigare, men ändå – att Israeli Coordination of Government Activities in the Territories, det vill säga COGAT, inte skickar tillräckligt med humanitärt bistånd till Gaza: hundratals konvojer varje dag. Men om inte mer kommer fram så är det, återigen, Hamas ansvar efter att antingen stoppat dem på sin sida av gränsen, eller konfiskerat lasten för att sälja den. Från israeliskt håll finns det inga begränsningar för hur mycket som släpps igenom.
Och jag kommer inte ens att ta upp den avlidne Hamasledaren Ismail Haniyehs yngre syster, som vårdades i ett sjukhus i södra Israel. Eller den vaccinationskampanj som organiserades mitt under ett pågående krig och nådde 90% av Gazas barn. Eller de 231 barn som led av sällsynta sjukdomar och därför evakuerades till sjukhus i Förenade Arabemiraten för att få vård…
Har vi någonsin sett sådana ”folkmördare”? Kan vi föreställa oss Wehrmacht utfärda varningen: ”Damer och herrar, judar … vi är på väg att attackera … eller vaccinera … var vänliga och evakuera era ghetton och shtetls omgående … tack för att ni använder de korridorer som upprättats för ändamålet … ?
Jag har “studerat” dessa ämnen på djupet. Jag har bevittnat folkmord i Srebrenica och Darfur med mina egna ögon. Jag har filmat dem som torterats av al-Qaida i Afghanistan och kropparna som bränts levande, kastats från hustak och halshuggits av IS i Mosul. Jag har på plats dokumenterat Rysslands urskillningslösa dödande i Ukraina.
Jag rapporterade, långt innan dess, om massakrerna som Islamiska räddningsfronten låg bakom i Algeriet, där den franske författaren Kamel Daoud undkom med livet i behåll. Jag har bevittnat överlevande i de kristna byarna i Nigerias Mellanbälte, vars liv har ödelagts av de islamistiska fulanierna.
Kort sagt, jag vet vad det innebär att ha lovats döden. Jag har sett de sista krafterna pressas ur vandrande skelett, och hur de kastats i massgravar när kraften tagit slut. Med andra ord: jag vet vad folkmord och brott mot mänskligheten innebär.
Världen har medvetet glömt att Israels försvarsstyrkor (IDF), i detta krig mot Irans islamiska republik och dess marionetter, är den första armén i världen som har vidtagit så många åtgärder – ibland till sin egen strategiska nackdel – för att säkerställa att så få oskyldiga civila som möjligt drabbas av stridernas eld.
Så föds och formas myterna.
Så rör vi oss från den judiska frimurerikonspirationen, eller den judisk-bolsjevikiska, eller den judisk-kapitalistiska konspirationen, till den judiska folkmordskonspiration där alla världens judar mer eller mindre skulle vara delaktiga.
Och därmed förvränger vi inte bara den sanning som vilar i fakta och begreppens innebörd, utan kränker även det heliga minnet av det senaste århundradets folkmordsoffer.
Bernard-Henri Lévy
Översatt och återpublicerad på israeliskt.se med skribentens tillstånd.
There Is No ‘Genocide’ in Gaza, The New York Sun, November 21, 2024
Besök gärna BHL:s egen hemsida https://bernard-henri-levy.com/en/