14.7 C
Jerusalem
27 november 2022
Opinion

Massakern i München kastar sin skugga över omvärlden

De elva mördade israeliska idrottsmännen och ledarna.
De elva mördade israeliska idrottsmännen och ledarna.

De olympiska spelen i München 1972 skulle bli ”de glada spelen” enligt arrangörernas motto. I stället kom tävlingarna att för evigt förknippas med den palestinska massakern på elva israeliska atleter och idrottsledare.

Strax före gryningen den 5 september bröt sig medlemmar ur den palestinska terrororganisationen ”Svarta September” in i OS-byn där de tog elva israeler som gisslan. Två av israelerna satte sig till motvärn och mördades redan inledningsvis, en av dem kastrerades, flera misshandlades grovt. De nio som fortfarande levde mördades dagen därpå i samband med ett misslyckat fritagningsförsök.

Under terrordådet dödades, förutom fem av attentatsmännen: Moshe Weinberg (brottningstränare), Yossef Romano (tyngdlyftare), Ze’ev Friedman (tyngdlyftare), David Berger (tyngdlyftare), Yakov Springer (tyngdlyftningsdomare), Eliezer Halfin (brottare), Yossef Gutfreund (brottningsdomare), Kehat Shorr (skyttetränare), Mark Slavin (brottare), Andre Spitzer (fäktningstränare) och Amitzur Shapira (friidrottstränare). Samt den tyske polismannen Anton Fliegerbauer.

Terroristerna hade krävt att Israel skulle frige 234 palestinska fångar, samt att den tyska terrorgruppen RAF:s två grundare skulle släppas ur tysk fångenskap. Inget av kraven uppfylldes förstås, men det behövdes inte heller. Terroristernas mål uppnåddes redan genom aktionen i sig och den uppmärksamhet man fick.

Israels svar

Israels regering, ledd av premiärminister Golda Meir, ställdes inför svåra överväganden i vad som visade sig bli en oväntat delikat situation. Israel hade under hela sin existens (och även innan dess) tvingats hantera arabisk-palestinsk terrorism. Dådet i München skilde sig från tidigare erfarenheter genom dess spektakulära genomförande inför världens TV-kameror. Dessutom utspelades dramat på ett annat lands territorium. Västtyskland ansågs vara en vänligt sinnad nation, men agerade inte som en sådan, vilket försvårade hanteringen ytterligare.

Två dagar efter massakern bombade Israel PLO:s baser i Libanon och Syrien. Parallellt med de militära angreppen arbetade en nybildad grupp bestående av representanter från regeringen, IDF och Mossad med att skapa en ny policy för att möta terrorismen. Följden blev att israeliska agenter även kom att attackera terrorister i Västeuropa, något man tidigare undvikit.

Golda Meir sa att: ”Dom som först är ute efter att skada judarna kommer att skada andra folk senare. Så var det med Hitler och så är det med de arabiska terroristerna.” Om inte omvärlden agerar för att det är rätt, för offrens skull, borde man åtminstone göra det för sin egen.

Men vad gjorde Västtyskland?

De tyska myndigheternas respons präglades av vad som kan beskrivas som en förödande blandning av inkompetens, arrogans och rädsla.

Spelen hölls blott några årtionden efter Förintelsen, två mil från koncentrationslägret Dachau, och i den stad där nazistpartiet en gång grundats. Med tanke på närheten i såväl tid som rum hade många väntat sig en större lyhördhet inför Israels synpunkter och önskemål att få hjälpa till. Trots detta (och trots att tysk polis inte ens hade någon anti-terrorenhet) avvisades Israels upprepade förfrågningar om att på något sätt få bidra med sin expertis.

Det har också visat sig att Västtyskland ignorerade de varningar om ett förestående attentat som nådde dem inför de olympiska spelen. Efteråt förhandlade Västtyskland i hemlighet med terrorgruppen och släppte snabbt de tre överlevande terroristerna ur fängelset. Det prioriterade målet var att inte förarga förövarna.

Internationella Olympiska Kommittén (IOK)

Dagen därpå fortsatte spelen i München som om inget hade hänt. I den mån attentatet därefter uppmärksammades gjordes endast få referenser till vad som faktiskt inträffat, och även i senare sammanhang har IOK haft påfallande svårt att hantera dådet på ett anständigt sätt. Inte förrän OS i Tokyo nästan 50 år senare uppmärksammades de israeliska offren från München genom en tyst minut under invigningen. Israels Olympiska Kommitté arbetar desto hårdare för att minnas och hedra de mördade atleterna och ledarna genom ceremonier inför varje avresa, och under varje olympiskt spel.

Palestinierna då och nu

Enligt historikern Benny Morris var gruppen Svarta Septembers tillkomst ett sätt för den ledande palestinska organisationen Fatah (och PLO) att hantera och kanalisera sina allra mest extrema strömningar. I själva verket är steget inte så långt från terrordådet 1972 och dagens palestinska ledarskap.

Svarta Septembers ledare, Abu Daoud, skrev i sin självbiografi att den Palestinska myndighetens nuvarande president Mahmoud Abbas finansierade attentatet, och att han var en av få som på förhand kände till det. Abbas nekar visserligen till detta, men hyllade Daoud efter dennes död i lyriska ordalag.

Det stannar inte där. Med jämna mellanrum hyllas fortfarande mördarna som ’modiga föredömen’ i den Palestinska myndighetens officiella kanaler. Och självfallet finns det en rad skolor på Västbanken som myndigheten låtit namnge efter attentatets förövare.

Israel ensamt, men starkt

Medan de palestinska terroristerna fick hjälp av såväl vänsterextremister som tyska nynazister – och inte minst av omvärldens aktivt valda passivitet – stod Israel i praktiken ensamt. För Israels del blev detta en smärtsam påminnelse om den judiska statens utsatthet, vilket delvis kom att omforma landets anti-terrorpolicy. Aldrig mer skulle Israels och medborgarnas säkerhet läggas i händerna på andra.

Anders Engström
Driver israeliskt.se

___

Artikeln är publicerad i Förenade Israelinsamlingens / Keren Hayesods tidning Menorah 3.22

Liknande inlägg

Många medaljer till Israel även vid Paralympics (av: Lars Ahlgren)

ae

Nya regeringen kan erkänna Jerusalem som Israels huvudstad

ae

Ett framgångsrikt OS i Tokyo (av: Lars Ahlgren)

ae

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.