Fyra segrar, aldrig sist och aldrig noll poäng. Men för Israel handlar Eurovision om något större än poängräkning – det handlar om att synas, tillhöra och bli accepterad av världen.
Israel är – jämte Sverige – ett av de länder där Eurovision är allra populärast. Båda våra länder har genom musiktävlingen hittat ett sammanhang där vi lyckas slå långt över vår viktklass, men för Israels del handlar det om mer än så: om kulturell diplomati och bekräftelse.
”Vi har den här ångesten inför att vara isolerade, och en önskan att bli sedda som en del av det internationella samfundet – att vara den roliga, liberala, kosmopolitiska staten”, menar Galia Press-Barnathan, universitetslektor i internationella relationer vid Hebreiska universitetet i Jerusalem.
“Vi vill vara en del av något, och Eurovision var ett av de första betydelsefulla internationella kulturella evenemangen där Israel deltog”.
Israeliska framgångar
Och visst är Israels framgångar svåra att vifta bort. Med sitt facit av fyra segrar, aldrig sist och aldrig noll poäng, är landet en av tävlingens mest framgångsrika deltagare. Vi minns segrarna: Izhar Cohen and the Alphabeta – ”A-ba-ni-bi” (1978), Milk and Honey – ”Hallelujah” (1979), Dana International – ”Diva” (1998), och Netta – ”Toy” (2018).
Vi minns även bidrag som inte vann. Från Blues Brothers-inspirerade Lazy Bums med ”Shir habatlanim” (1987), till de senaste årens starka bidrag med kopplingar till 7 oktober-massakern: Eden Golan – ”Hurricane” (2024) och Yuval Raphael – ”New Day Will Rise” (2025).
Symboliskt starkt med Ofra Haza i München
Ett av Eurovisionhistoriens symboliskt starkast laddade inslag var finalen i München 1983. På grund av stadens mörka historia var Israels medverkan länge långt från självklar.
Men i stället för att bojkotta gjorde Israel till slut tvärtom, och såg till att vara så närvarande som möjligt. Delegationen besökte koncentrationslägret Dachau och OS-anläggningen där israeler utsatts för en massaker elva år tidigare, och fyllde sitt bidrag med symbolism. Låten ”Chai” (liv) handlar om judisk motståndskraft över generationer, och framfördes av Ofra Haza i vit klänning (symboliserande liv och hopp) med bakgrundsdansare klädda i gult (vilket brukar tolkas som en hedersbetygelse för de judar som tvingades bära den gula stjärnan). ”Chai” kom slutligen tvåa och blev ett av de mest uppmärksammade israeliska bidragen som aldrig vann.
Apropå Ofra Haza, så har Eurovision (och den israeliska musikscenen) inneburit ett synliggörande av jemenitiska judar. 1978 års vinnare Izhar Cohen konstaterade att ”folk inte visste att det fanns judar som såg ut som han”. Judar med bakgrund i arabvärlden – som är den enskilt största gruppen i Israel – har länge varit marginaliserade, och bland dem har jemenitiska judar haft det extra svårt. Därför är det intressant att inte bara Ofra Haza, utan tre av Israels fyra segrande Eurovision-artister har sina rötter i just Jemen.
En politiserad tävling
Samtidigt tvingas Israel inte bara tävla mot andra deltagare, utan även mot politiska motståndare. En av de dråpligare episoderna gäller Israels vinst 1978. Jordanien sände visserligen tävlingen, men när det stod klart att Israels kärleksbetygelse betitlad ”A-ba-ni-bi” höll på att nå förstaplatsen, valde Jordanien att avbryta sändningen, visa en stillbild på påskliljor och meddela att Belgien vunnit. Ironiskt nog kunde inte heller de israeliska tittarna se en livesändning av sin seger då Israels statliga TV-bolag IBA hållit vinsten för osannolik och valt att snåla in på antalet inköpta sändningsminuter.
Mindre lustigt är att även SVT väljer att politisera tävlingen och Israels medverkan. När Gina Dirawi nu för fjärde gången sätts att leda uttagningen till Eurovision blir det också den sjätte gången på femton år programmet leds av personer med ett känt engagemang mot Israel. Utöver Dirawi gäller det även Eric Saade och Farah Abadi. Därmed blir även Melodifestivalen en del av den politiska konflikt som Eurovision borde stå över.
Trots återkommande krav på bojkott har Israel etablerat sig som en av tävlingens mest uppskattade deltagare. Eurovision framstår därmed inte bara som underhållning, utan som ett av Israels mest långlivade och framgångsrika projekt i kulturell diplomati.
– – –
Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah nr 1 2026
https://www.israelinsamlingen.org/menorah/