17.1 C
Jerusalem
4 december 2022
Opinion

Äntligen bättre relationer mellan Sverige och Israel

Illustration 139841825 © Liskonogaleksey | Dreamstime.com
Illustration 139841825 © Liskonogaleksey | Dreamstime.com

Äntligen har de svensk-israeliska relationerna normaliserats. Sverige släpptes in från kylan och välkomnades i Jerusalem. Men varför just nu? Och vad vågar vi hoppas på i framtiden?

Utgångsläget är välfungerande relationer

Den israeliska sidans hållning är i linje med klassisk spelteori. Jerusalem vill ha så goda relationer till så många länder som möjligt. Om något land bryter mot gängse normer måste man markera – och därefter sträva efter försoning på sikt. Utfrysningen av Sveriges regering blev hela sju år, vilket får sägas vara i proportion till de ackumulerade försyndelserna, där erkännandet av staten Palestina 2014 kom att utgöra den utlösande faktorn.

Erkännandet blev en politisk och diplomatisk återvändsgränd för svensk del. För att bli insläppt i värmen valde Sverige nyligen att avstå från en antisemitiskt befläckad FN-konferens (Durban IV), och ge Israel visst stöd i EU-arbetet. Vi såg också hur de svenska kommentarerna i samband med senaste Gaza-krisen var ovanligt återhållsamma. Ja, i höstas uppgavs utrikesminister Linde rentav ha kallat Israel för det judiska folkets hemland. I gengäld valde Israel till slut att rädda Malmö-konferensen mot antisemitism från fiasko genom att medverka, om än i blygsam skala. Och framför allt, att välkomna Linde till Jerusalem.

Relationerna avgörs inte enbart av politisk färg

Israelisk höger har inte varit ensam i sin kritik mot svenska politiker. De svenska utrikesministrarna har som få andra yttre faktorer lyckats ena Israels annars så splittrade politiska spektrum. När Yair Lapid, som då var oppositionsledare, besökte Sverige för några år sedan sa han vid en offentlig manifestation att Löfvens regering och Wallström stod på fel sida av moralen och fel sida av historien.

Och i Sverige är vänstern inte ensam om att göra bort sig. Det finns förvisso betydande gradskillnader i svensk politik när det gäller synen på Israel, men Ann Linde var fram till helt nyligen den tredje svenska utrikesminister i rad som helt eller delvis portats från besök i Jerusalem, vilket måste sägas vara ett särskilt sorgligt rekord. I skrivande stund har Sverige bättre relationer till Israel än under regeringen Reinfeldt, då Carl Bildt var utrikesminister.

Fortsatt förändring tar tid och kraft

Hur äkta och uppriktigt skiftet än skulle visa sig vara så finns det mycket att uträtta och det kommer ta tid att på allvar vända svensk utrikespolitik.

Ann Linde möter förstås motstånd från andra regeringspartier, och från aktörer som SSU och Tro och Solidaritet inom egna partiet.

Vidare har varje reformvänlig svensk regering hela det biståndsindustriella komplexet mot sig. En välvillig tolkning är att UD inte ens idag har koll på vart de svenska biståndspengarna går. Annars skulle väl pengarna knappast hamna hos palestinska organisationer som sprider antisemitism och motsätter sig Israels existens?

Sveriges arbete i FN måste förändras. Enligt UN Watch har Sverige sedan 2015 inte röstat med Israel en enda gång när antiisraeliska resolutioner hanterats i generalförsamlingen. Motsvarande problematik finns beträffande UNESCO och UNRWA.

Sammanfattningsvis kommer det krävas mod och uthållighet hos de politiker som vill skapa en verklig och varaktig förbättring i de svensk-israeliska relationerna. Som Israelvän är det vår uppgift att förse positiva krafter bland politiker och beslutsfattare med det stöd de behöver och förtjänar. Tills vi ser en konkret förändring kan vi åtminstone glädjas åt att relationerna äntligen rört sig i rätt riktning!

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah 4.21

Liknande inlägg

Lögnen om israelisk apartheid

ae

I underrättelsens tjänst – om Aman, Mossad och Shabak

ae

Politikers folkrättsliga bluffande

ae

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.